Ett liv kring cancer som har format mig till den jag är idag.

14 november, 2015 § 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min första kontakt med cancer var när min morbror blev sjuk i denna hemska sjukdom 1988, då var jag endast 10 år gammal.
Jalle eller Jarlh som han egentligen hette var en fantastiskt, energifull och rolig morbror så det var väldigt jobbigt att se en så glad och betydelsefull person i mitt liv sakta försvinna ifrån en. Han fick först beskedet att han hade ändtarmscancer och senare fick han även beskedet om att han hade lungcancer. Min Kusin, Jalles dotter bodde hos oss i Solna när beskedet kom och det blev då ännu mera påtagligt. Min morbror gick senare bort den 16 augusti för exakt tjugo år sedan 1995. Det var min första begravning jag var på och det skulle bli flera tyvärr.

Kring jul och nyår 1999 så började den historia som har påverkat mitt liv mest. Jag var då 21 år gammal och började bli lite varm i kläderna som fritidsledare och trivdes väldigt bra med mitt liv i allmänhet. Men det var då i mellandagarna som min mamma blev sjuk i vad som snart visade sig vara cancer i bröst och lungor. Läkarna gav henne ett halvår att leva och det var ett tungt besked att få höra om sin mamma. Nu var inte min mamma som alla andra på många sätt men en egenskap som hon hade och som jag har lärt mig mycket av är att aldrig ge upp. Hennes enorma positiva inställning till allt är något som har påverkat och inspirerat och fortsätter att göra det än i idag.

Min syster var gravid vi denna tidpunkt och skulle få sitt första barn och min mamma ville så gärna bli mormor och träffa sitt barnbarn så hon bestämde sig helt enkelt att kämpa på alla möjliga sätt. Hon lät läkarna testa nya behandlingar och mediciner hela tiden och hon hade en kämparglöd och en positiv inställning till det hela tiden. Det var självklart en tuff tid och hon mådde emellanåt riktigt illa men allteftersom tiden gick så blev läkarna mer och mer optimistiska och det blev även min mamma. Min syster födde sin son lite mer än ett halvår efter cancerbeskedet och mamma fick bli mormor och träffa sitt barnbarn. Drygt två år senare så fick min syster ännu ett barn och mamma fick ännu ett barnbarn att gosa med. Mamma och pappa bodde i början av behandlingsperioden nere i Arboga dit pappas jobb hade flyttat men genomgick alla behandlingar på Karolinska sjukhuset och bodde under behandlingar tillsammans med mig i deras gamla lägenhet som vi behöll för att göra detta möjligt. Det var skönt att få bo några dagar i månaden ihop med båda föräldrarna trots att man var över 20 år och egentligen borde haft en egen lägenhet. Men just att mamma var sjuk så ville man ta tillvara på varje tillfälle att umgås med henne.

På nått konstigt sätt så blev detta med cancer en vardag och man vande sig att mamma när hon var hemma i Solna mest låg och sov och mådde dåligt efter behandlingarna. Resten av tiden mellan behandlingarna så mådde hon oftast väldigt bra och hon och pappa hade fullt upp med att göra en massa roliga saker tillsammans med varandra och med sina nära och kära. Mamma fick cellgifter var tredje vecka sedan starten av sin behandling i början av år 2000 och fick det fortsatt ända fram tills början av 2012 då de på slutet valde att sluta med behandlingarna eftersom de tärde så hårt på hennes kropp och det var egentligen det som till slut gjorde att hon tills slut gick bort. Det var en läkare som sa en gång att hon hade svensk rekord i antal cellgiftsbehandlingar i följd, om det stämmer eller inte vet jag inte men många behandlingar blev det under alla dessa år. Men eftersom alla behandlingar gjorde att mamma levde över tolv år längre än vad läkarna först trodde så är det bara att acceptera att det behövdes.

Jag gjorde 2011 en intervju med mamma och hennes läkare på Radiumhemmet, det som slår mig när jag tittar på materialet är att de båda säger samma orsak till att hon levde så mycket längre än vad läkarna trodde från början var helt enkelt en positiv inställning till allt. Mamma var positiv till att låta läkarna testa nya behandlingar, mediciner och annat som de vill prova. Läkaren säger exakt samma sak plus att han lägger till att det är viktigt att med alla pengar som Cancerfonden samlar in som gör att forskarna kan ta fram alla dessa nya behandlingar, mediciner med mera och att utvecklingen fortsätter att skrida framåt.

När min mamma gick bort den 28 mars 2012 så var detta extremt jobbigt för mig men nog ännu värre för min pappa men vi stöttade varandra så gott vi kunde och gjorde mycket saker tillsammans och fick på något sätt en ännu bättre relation. Kanske på grund av att vi kunde göra saker tillsammans som mamma inte hade kunnat vara med på grund av sin sjukdom. Men man märkte ändå att detta var väldigt jobbigt för pappa att helt plötsligt vara ensam. Det var därför lite extra jobbigt att ta beslutet att flytta ifrån Solna och ner till Vimmerby men jag pratade mycket med pappa om detta innan jag bestämde mig och ha var med mig ner på mina intervjuer och stöttade mig enormt mycket i dett beslut.

När det väl var dags för dra med flyttlasset så var han såklart med och hjälpte till tillsammans med ett gäng av mina polare. Han och två av polarna stannade och sov kvar första natten i Vimmerby och invigde den med lite mat, öl och kortspel. Men han klagade mycket på magsmärtor som han hade haft problem med en stund och vi pratade mycket om att han måste undersöka dem för att se vad det var för fel.
När han kom ner igen till Vimmerby helgen efter så hade han bokat en tid men under den helgen så blev smärtorna värre och jag sa åt honom att han måste in akut så fort han kom hem igen. Det gjorde han och strax därefter så ringde en läkare och berättade att han hade fått diagnosen cancer i bukspottkörteln och att den var långt gången. Detta var otroligt jobbigt besked och man kan lugnt påstå att att min första tid här i Vimmerby var väldigt tumultartad med många resor fram och tillbaka till Solna. Detta besked kom i mitten av Januari och dagen före tvåårsdagen av min mammas bortgång så kom beskedet att pappa hade somnat in också. Det är på något sätt lite typiskt mamma och pappa att de båda gick bort på nästan exakt samma datum, de hade ju gjort allt annat tillsammans när de levde.

Ändå var pappas bortgång ännu svårare för mig att hantera eftersom allt gick så snabbt. Med mamma hade man på något sätt förberett sig i nästan tolv år, nu hände allt på några veckor och man bodde tre timmar ifrån allt.

Men som tur är har jag fantastiska vänner och släktingar som är en fantastiskt stöttning och framförallt en syster med familj som man kan trösta sig med tillsammans. Men att förlora båda sina föräldrar på två år har såklart satt sina spår och inneburit mycket sorgearbete men det har också format mig till den person jag är idag både på ont och på gott. Men framförallt på ett bra sätt för det har gjort mig till en person som vill ta vara på livet och njuta av det i fulla drag och jag har blivit mycket mer medveten på hur viktigt det är att visa uppskattning till folk i min närhet för man vet aldrig när man får chansen att göra det igen.

Jag har under hela tiden sedan mamma blev sjuk fort pratat med olika människor om cancer men det ökade markant när jag startade Rock Mot Cancer. Då började massor av folk skriva eller komma fram och prata med mig om cancer. Både folk jag kände och folk jag inte kände. Detta kändes oftast bra för det är alltid kul att lyssna och hjälpa folk men ibland blev det för mycket men då var det bara att säga till och oftast så respekterade folk detta. Under de fyra år som jag har drivit Rock Mot Cancer så har jag har förlorat båda mina föräldrar men jag har också fått möjligheten att träffa en massa fantastiska människor och fått möjligheten att få boka en massa bra band som jag själv gillar. Men framförallt har det gett mig möjligheten att få vända all min sorg till något positivt och använda det för att åtminstone göra någon slags skillnad för människor.

Idag när Rock Mot Cancer firar fyra år hade jag gärna velat ringa och pratat med både mamma och pappa och berätta om allt roligt som pågår i mitt liv just nu men istället får det bli denna text som ett minne över dem.

Som vanligt när jag skriver så kan det bli lite rörigt men jag hoppas ni fattar vad jag skriver och att det på något sätt påverkar, inspirerar eller får er att tänka till på ett eller annat sätt. Men jag ska vara ärlig med er och säga att jag först och främst skriver detta som en del av mitt eget sorge- och terapiarbete.

Tack alla ni som på ett eller annat sätt har stöttat mig under alla dessa år som cancern har funnits i mitt liv eller ni som de senaste fyra åren har hjälpt och stöttat mitt arbete mid Rock Mot Cancer.

//Peter Knutsson

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för november, 2015Rock mot Cancer.