Varför tänker jag så????
24 september, 2017 § Lämna en kommentar
Hjälper nu en familj att samla ihop och visa upp sina minnen av sin anhörige som har gått förlorad till Cancern.
Får dela deras skratt, sorg och alla andra känslor som kommer upp i samband med detta. En femåring som ser att de vuxna är ledsna men som bara vill att någon av dem ska leka med hen istället för att kolla på gamla bilder.
En mor och far som förlorat sin dotter, en make som förlorat sin älskade en bror som förlorat sin syster.
Jag känner igen alla reaktioner, har upplevt dem själv för många gånger.
Kommer på mig själv att tänka att det är synd att ytterligare en har gått förlorad till denna jävla sjukdom.
Men varför tänker jag så??
Det är inte bara ytterligare en, det är ju en person som lämnar ett tomrum för många inte bara en i mängden. Jag kände ju henne också för fan.
Varför tänker man så?
Är det en försvarsmekanism för att försöka hålla sina känslor i ordning.
Det har varit många genom åren som man har förlorat både väldigt nära men även vänners anhöriga.
Alla påverkar mig oavsett hur väl jag kände dem eller inte. För varje enskild person som går förlorad till cancern blir jag mer och mer förbannad men samtidigt bestämd att göra mitt för att besegra den.
Jag ska aldrig mer tänka tanken att det är ytterligare en person, för det är inte så jag känner egentligen. Alla människor är ju unika på sitt sätt och varje person som går förlorad är en förlust.
Jag vill bara inte förlora flera.
//Peter
Rock mot Cancer 
Kommentera