Rock mot Cancer

Idag var det begravning för en alldeles för ung fantastiskt kämpe som fått förlorad till cancern. Det är som alltid tufft och känslosamt med begravning. Detta blir aldrig något man vänjer sig vid oavsett hur många man fått närvara på.

Men fint ändå att man fått vara del och hjälpt till med det man kunnat för att stötta familjen och ge dem ett fint minne i form av en minnnesfilm med bilder av Sandra och hennes liv.

Efterföljande fikastund är ju alltid också en fin stund där man ser skratten och leendena kommer tillbaka till alla och man minns tillsammans och pratar om allt mellan himmel och jord.

Dagens porslin med de blå blommorna va bara en av många saker som väckte minnen från mina föräldrar och andra man har förlorat.

Jag hoppas det dröjer länge innan jag måste delta på en begravning igen speciellt pga cancern i alla fall.

En dag ska vi alla hamna där men alla andra dagar ska vi leva som någon klok människa sa någon gång.

Jag ska inte bara leva utan jag ska även fortsätta kämpa för att besegra denna sjukdom.

Det lovade jag till Sandra i hennes bok idag och det löftet tänker jag hålla.

Vila frid Sandra….

Hjälper nu en familj att samla ihop och visa upp sina minnen av sin anhörige som har gått förlorad till Cancern.

Får dela deras skratt, sorg och alla andra känslor som kommer upp i samband med detta. En femåring som ser att de vuxna är ledsna men som bara vill att någon av dem ska leka med hen istället för att kolla på gamla bilder.

En mor och far som förlorat sin dotter, en make som förlorat sin älskade en bror som förlorat sin syster.

Jag känner igen alla reaktioner, har upplevt dem själv för många gånger.

Kommer på mig själv att tänka att det är synd att ytterligare en har gått förlorad till denna jävla sjukdom.

Men varför tänker jag så??

Det är inte bara ytterligare en, det är ju en person som lämnar ett tomrum för många inte bara en i mängden. Jag kände ju henne också för fan.

Varför tänker man så?

Är det en försvarsmekanism för att försöka hålla sina känslor i ordning.

Det har varit många genom åren som man har förlorat både väldigt nära men även vänners anhöriga.

Alla påverkar mig oavsett hur väl jag kände dem eller inte. För varje enskild person som går förlorad till cancern blir jag mer och mer förbannad men samtidigt bestämd att göra mitt för att besegra den.

Jag ska aldrig mer tänka tanken att det är ytterligare en person, för det är inte så jag känner egentligen. Alla människor är ju unika på sitt sätt och varje person som går förlorad är en förlust.

Jag vill bara inte förlora flera.

//Peter

Min dag har idag handlat till stor del om fotografier, både på jobb och efter.

Det är intressant hur fotografier påverkar en och på hur många sett de kan användas på. Det handlar till stor del om minnen och att använda dem för att minnas det fina och bearbeta det tråkiga.

Kommer ihåg hur vi satt och tittade igenom alla fotoalbum efter att pappa jade gått bort och hur vi skrattade och mindes tillbaka jag och min syster.

Det va skönt att få göra det mitt uppe i allt det jobbiga som skulle göras samtidigt.

Att få skratta mitt i all sorg, planering av begravning och allt annat.

Ikväll har jag fått dela en sådan stund med en fin familj som tyvärr går igenom den processen nu pga cancer. Det va en fin stund men det väcker många minnen. Både bra och jobbiga.

Men jag gillar fotografier och har mängder av dem på mina väggar här hemma.

Imorgon kommer jag lägga ut fotografier på en ny T-shirt vi har gjort för att samla in lite pengar.

Kram på er och spara mycket foton.

//P

Här bakom mig är bara en del av alla foton i mitt hem.

Eftersom jag sedan jag startade detta projekt valt att berätta om typ allt som händer kring mig och denna hemska sjukdom cancer så händer det ofta att jag får höra andras historier också. Nära vänner, kompisar, bekanta, ungdomar eller folk man aldrig träffat har genom åren berättat sina berättelser kring cancer. Att de själva är drabbade eller någon anhörig och jag lyssnar och försöker ge råd utifrån de erfarenheter jag har. Det händer nästan varje vecka att någon nämner eller berättar något för mig som rör cancer. Jag lyssnar gärna och ställer gladeligen upp och bidrar med vad jag kan och orkar.

Men detta medför också att man ständigt blir påmind om ens egna känslor och minnen kring detta. Jag avlastar mig här ibland med jämna eller ojämna mellanrum.

Idag fick jag besked om ännu en en alldeles för ung person som gått bort i cancer och jag försökte ge råd och tröst till den som berättade men jag vet ju samtidigt att det finns inget jag kan säga som gör saken lättare eller bättre. Men man måste försöka trots att man känner sig otillräcklig. Önskar det fanns ett sätt att lindra smärtan eller saknaden för alla som drabbas inklusive mig själv.

Men jag vet att det hjälper oftast i alla fall lite att veta att det finns folk i ens närhet som ställer upp eller som har gått igenom samma sak och livet rullar vidare trots allt och att man måste fortsätta vara positiv och leva ett så gott liv som möjligt för att hedra livet. Det är i alla fall så jag ser på saken och som mina föräldrar lärde mig att hantera saker och ting.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något och en dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva är två meningar som jag tycker sammanfattar allt.

Kram på er, ta hand om varandra och er själva 💕

//Peter