Rock mot Cancer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min första kontakt med cancer var när min morbror blev sjuk i denna hemska sjukdom 1988, då var jag endast 10 år gammal.
Jalle eller Jarlh som han egentligen hette var en fantastiskt, energifull och rolig morbror så det var väldigt jobbigt att se en så glad och betydelsefull person i mitt liv sakta försvinna ifrån en. Han fick först beskedet att han hade ändtarmscancer och senare fick han även beskedet om att han hade lungcancer. Min Kusin, Jalles dotter bodde hos oss i Solna när beskedet kom och det blev då ännu mera påtagligt. Min morbror gick senare bort den 16 augusti för exakt tjugo år sedan 1995. Det var min första begravning jag var på och det skulle bli flera tyvärr.

Kring jul och nyår 1999 så började den historia som har påverkat mitt liv mest. Jag var då 21 år gammal och började bli lite varm i kläderna som fritidsledare och trivdes väldigt bra med mitt liv i allmänhet. Men det var då i mellandagarna som min mamma blev sjuk i vad som snart visade sig vara cancer i bröst och lungor. Läkarna gav henne ett halvår att leva och det var ett tungt besked att få höra om sin mamma. Nu var inte min mamma som alla andra på många sätt men en egenskap som hon hade och som jag har lärt mig mycket av är att aldrig ge upp. Hennes enorma positiva inställning till allt är något som har påverkat och inspirerat och fortsätter att göra det än i idag.

Min syster var gravid vi denna tidpunkt och skulle få sitt första barn och min mamma ville så gärna bli mormor och träffa sitt barnbarn så hon bestämde sig helt enkelt att kämpa på alla möjliga sätt. Hon lät läkarna testa nya behandlingar och mediciner hela tiden och hon hade en kämparglöd och en positiv inställning till det hela tiden. Det var självklart en tuff tid och hon mådde emellanåt riktigt illa men allteftersom tiden gick så blev läkarna mer och mer optimistiska och det blev även min mamma. Min syster födde sin son lite mer än ett halvår efter cancerbeskedet och mamma fick bli mormor och träffa sitt barnbarn. Drygt två år senare så fick min syster ännu ett barn och mamma fick ännu ett barnbarn att gosa med. Mamma och pappa bodde i början av behandlingsperioden nere i Arboga dit pappas jobb hade flyttat men genomgick alla behandlingar på Karolinska sjukhuset och bodde under behandlingar tillsammans med mig i deras gamla lägenhet som vi behöll för att göra detta möjligt. Det var skönt att få bo några dagar i månaden ihop med båda föräldrarna trots att man var över 20 år och egentligen borde haft en egen lägenhet. Men just att mamma var sjuk så ville man ta tillvara på varje tillfälle att umgås med henne.

På nått konstigt sätt så blev detta med cancer en vardag och man vande sig att mamma när hon var hemma i Solna mest låg och sov och mådde dåligt efter behandlingarna. Resten av tiden mellan behandlingarna så mådde hon oftast väldigt bra och hon och pappa hade fullt upp med att göra en massa roliga saker tillsammans med varandra och med sina nära och kära. Mamma fick cellgifter var tredje vecka sedan starten av sin behandling i början av år 2000 och fick det fortsatt ända fram tills början av 2012 då de på slutet valde att sluta med behandlingarna eftersom de tärde så hårt på hennes kropp och det var egentligen det som till slut gjorde att hon tills slut gick bort. Det var en läkare som sa en gång att hon hade svensk rekord i antal cellgiftsbehandlingar i följd, om det stämmer eller inte vet jag inte men många behandlingar blev det under alla dessa år. Men eftersom alla behandlingar gjorde att mamma levde över tolv år längre än vad läkarna först trodde så är det bara att acceptera att det behövdes.

Jag gjorde 2011 en intervju med mamma och hennes läkare på Radiumhemmet, det som slår mig när jag tittar på materialet är att de båda säger samma orsak till att hon levde så mycket längre än vad läkarna trodde från början var helt enkelt en positiv inställning till allt. Mamma var positiv till att låta läkarna testa nya behandlingar, mediciner och annat som de vill prova. Läkaren säger exakt samma sak plus att han lägger till att det är viktigt att med alla pengar som Cancerfonden samlar in som gör att forskarna kan ta fram alla dessa nya behandlingar, mediciner med mera och att utvecklingen fortsätter att skrida framåt.

När min mamma gick bort den 28 mars 2012 så var detta extremt jobbigt för mig men nog ännu värre för min pappa men vi stöttade varandra så gott vi kunde och gjorde mycket saker tillsammans och fick på något sätt en ännu bättre relation. Kanske på grund av att vi kunde göra saker tillsammans som mamma inte hade kunnat vara med på grund av sin sjukdom. Men man märkte ändå att detta var väldigt jobbigt för pappa att helt plötsligt vara ensam. Det var därför lite extra jobbigt att ta beslutet att flytta ifrån Solna och ner till Vimmerby men jag pratade mycket med pappa om detta innan jag bestämde mig och ha var med mig ner på mina intervjuer och stöttade mig enormt mycket i dett beslut.

När det väl var dags för dra med flyttlasset så var han såklart med och hjälpte till tillsammans med ett gäng av mina polare. Han och två av polarna stannade och sov kvar första natten i Vimmerby och invigde den med lite mat, öl och kortspel. Men han klagade mycket på magsmärtor som han hade haft problem med en stund och vi pratade mycket om att han måste undersöka dem för att se vad det var för fel.
När han kom ner igen till Vimmerby helgen efter så hade han bokat en tid men under den helgen så blev smärtorna värre och jag sa åt honom att han måste in akut så fort han kom hem igen. Det gjorde han och strax därefter så ringde en läkare och berättade att han hade fått diagnosen cancer i bukspottkörteln och att den var långt gången. Detta var otroligt jobbigt besked och man kan lugnt påstå att att min första tid här i Vimmerby var väldigt tumultartad med många resor fram och tillbaka till Solna. Detta besked kom i mitten av Januari och dagen före tvåårsdagen av min mammas bortgång så kom beskedet att pappa hade somnat in också. Det är på något sätt lite typiskt mamma och pappa att de båda gick bort på nästan exakt samma datum, de hade ju gjort allt annat tillsammans när de levde.

Ändå var pappas bortgång ännu svårare för mig att hantera eftersom allt gick så snabbt. Med mamma hade man på något sätt förberett sig i nästan tolv år, nu hände allt på några veckor och man bodde tre timmar ifrån allt.

Men som tur är har jag fantastiska vänner och släktingar som är en fantastiskt stöttning och framförallt en syster med familj som man kan trösta sig med tillsammans. Men att förlora båda sina föräldrar på två år har såklart satt sina spår och inneburit mycket sorgearbete men det har också format mig till den person jag är idag både på ont och på gott. Men framförallt på ett bra sätt för det har gjort mig till en person som vill ta vara på livet och njuta av det i fulla drag och jag har blivit mycket mer medveten på hur viktigt det är att visa uppskattning till folk i min närhet för man vet aldrig när man får chansen att göra det igen.

Jag har under hela tiden sedan mamma blev sjuk fort pratat med olika människor om cancer men det ökade markant när jag startade Rock Mot Cancer. Då började massor av folk skriva eller komma fram och prata med mig om cancer. Både folk jag kände och folk jag inte kände. Detta kändes oftast bra för det är alltid kul att lyssna och hjälpa folk men ibland blev det för mycket men då var det bara att säga till och oftast så respekterade folk detta. Under de fyra år som jag har drivit Rock Mot Cancer så har jag har förlorat båda mina föräldrar men jag har också fått möjligheten att träffa en massa fantastiska människor och fått möjligheten att få boka en massa bra band som jag själv gillar. Men framförallt har det gett mig möjligheten att få vända all min sorg till något positivt och använda det för att åtminstone göra någon slags skillnad för människor.

Idag när Rock Mot Cancer firar fyra år hade jag gärna velat ringa och pratat med både mamma och pappa och berätta om allt roligt som pågår i mitt liv just nu men istället får det bli denna text som ett minne över dem.

Som vanligt när jag skriver så kan det bli lite rörigt men jag hoppas ni fattar vad jag skriver och att det på något sätt påverkar, inspirerar eller får er att tänka till på ett eller annat sätt. Men jag ska vara ärlig med er och säga att jag först och främst skriver detta som en del av mitt eget sorge- och terapiarbete.

Tack alla ni som på ett eller annat sätt har stöttat mig under alla dessa år som cancern har funnits i mitt liv eller ni som de senaste fyra åren har hjälpt och stöttat mitt arbete mid Rock Mot Cancer.

//Peter Knutsson

Höstlovet börjar närma sig sitt slut för den här gången och snart börjar barnen skolan igen. Det är dessutom tid för att tändas ljus och minnas de vi har förlorat. Jag anser mig inte vara speciellt troende men denna tid på året så blir jag ändå alltid påminnd om ett av höstlov som var både helt fantastiskt och ett av de jobbigaste jag har varit med om. För på höstlovet för fyra år sedan var jag på ett utbyte i Tyskland med några helt fantastiska tjejer och en lika fantastiskt kollega. Tjejerna var med som ett band för att utvecklas som musiker och man såg dagligen de otroliga framsteg de gjorde tack vara grymma tyska lärare och jag och min kollega hade ett par fantastiska dagar med dessa fyra tjejer. Men mitt under denna resa så fick jag ett samtal från min syster där hon berättade att min mammas cancer hade förvärras och dagen efter så kom beskedet om att hon hade fått akut leukemi. Jag har levt med att mamma haft cancer i nästan tolv år trots att läkarna bara gett henne ett halvår att leve från början så jag var ganska härdad men detta var ändå ett par snäpp värre och prognosen var inte bra. 

Efter detta besked så blev resan en av de jobbigaste resor jag gjort helt känslomässigt. Min första reaktion va ett sätta mig på första bästa plan hem men samtidigt ville jag inte förstöra ungdomarnas resa. Jag stannade såklart för deras skull och jag berättade inte vad som hade hänt utan bara att jag hade fått jobbiga besked hemifrån. Så jag kämpade mellan att tänka på hur det var med min mamma och samtidigt försökte jag hålla humöret uppe för deras skull. Min kollega som egentligen ”bara” var en praktikant då egentligen men jag hade jobbat med och känt länge var extremt hjälpsam och viktig dessa dagar och ungdomarna som var med fattade att nått inte stod rätt till men skötte sig exemplariskt. Näst sista kvällen var det dags för avalutningskonsert för alla banden som deltagit denna vecka och det var en av de mest starkaste konserterna jag varit på. Tjejerna hade utvecklats något enormt och det va ett helt nytt band som stod på scenen och mottog publikens jubel. Efter konserten så va de helt lyriska och vi öste beröm över dem. 

När jag lite senare berättade vad som hade hänt så betalade de tillbaka med en massa värme och omtanke och förstod varför jag inte varit den ”vanliga” Peter under hela veckan. 

Det var efter denna vecka som jag startade Rock Mot Cancer och tjejerna som var med på resan var med och arrangerade den andra konserten i Rock Mot Cancers historia. De har under åren som följt även kommit på flera andra konserter och stöttat. 

Så höstlovet väcker minnen, både jobbiga och väldigt fina och nu har jag fått skriva av mig lite igen här och då känns det alltid bättre. 

Om någon av tjejerna läser detta så ska ni veta att jag fortfarande håller er som några av mina favoriter av alla de ungdomar som jag har träffar under mina år som fritidsledare och jag hoppas ni alla mår bra och njuter av era liv. 

Den 14/11 fyller Rock Mot Cancer 4 år och det kommer inte att firas på något speciellt sätt men jag önskar att några av er om läser detta skänker en slant till denna insamling eller någon annan insamling till Camcerfonden så vi någon gång blir av med denna hemska sjukdom. 

Tack för mig och trevlig helg. 

//Peter  

Idag släpps en ny singel till förmån för Rock Mot Cancers insamling till Cancerfonden och det är ett gäng sexåringar från Akalla i Sthlm som har spelat in en låt om Zlatan tillsammans med sin Förskola Bullerbyn i Akalla.
Det är extremt kul när barn vill göra något kul och samtidigt göra något bra samtidigt så gå in och lyssna och köp låten för att stötta vår kamp mot cancern.

Så här skriver Akalla Stars själva om projektet:

”Nu släpper Akalla All Stars en låt och alla pengar går givetvis till Rock Mot Cancer.
Akalla All Stars är 18 sexåringar som i dagarna börjar skolan. För att fira detta spelades den här låten in av deras Förskola (Bullerbyn) i Akalla. Låten Akalla vs. Zlatan
Släpps nu på Spotify, iTunes, Apple Musik, Xbox Musik, Klicktrack Musik store,
TIDAL/WIMP, Amazon, Google mfl.
Lyssna och köp låten och stöd Rock Mot Cancers insamling till Cancerfonden.
Ja! Akalla All Stars är bättre än Zlatan.

Akalla Stars vill tacka följande:
Nils ”Hultsfred” Lundin
Denise Ohlson
Elisabeth Skelton
Black Sheep
Beat Butchers
Förskolan Bullerbyn i Akalla
Rock Mot Cancer”

Rock Mot Cancer tackar Akalla Stars för en kul låt och håller med om att ni alla är bättre än Zlatan och han är väldigt bra.
//Peter

Det var nu väldigt länge sedan jag skrev nått här för att jag har försökt att vara lite ledig och tagit hand om mig själv efter en väldigt intensiv vår med skivsläpp och releaseparty med mera.
Men jag har inte legat på latsidan helt och hållet. Jag har jobbat en del med att sälja skivan vi släppte i våras och vi har smygstartat arbetet med nästa samlingsskiva och börjat fråga lite band och artister.
Vi gjorde även en liten konsert här i Vimmerby och Källängsparken där tre akter spelade och vi sålde lite skivor och merch.
I helgen som var så var jag med och skötte en av scenerna på This Is Hultsfred festivalen och fick boka in lite sköna band på fredagen och även sköta de av festivalen bokade banden på lördagen. Allt detta skedde under Rock Mot Cancers namn och vi fick möjlighet att samla in lite pengar till vår insamling till Cancerfonden. Jag är extremt tacksam till This Is Hultsfred som lät oss vara med på deras väldigt fina festival och jag hoppas att detta är ett samarbete som vi kommer att fortsätta med.
För er som följer insamlingen har kanske märkt att det inte har satts in några pengar på ett tag och det beror på att alla pengar som kommer från skivförsäljningen kommer att sättas in med jämna mellanrum i större klumpsummor och de pengar som har samlats in under de konserter vi har haft håller jag på ett tag för ha en liten buffert för lite framtida investeringar som kommer att generera större summor till insamlingen.

Imorgon onsdag så släpper vi en ny singel digitalt där alla intäkter kommer att gå till Rock Mot Cancers insamling till Cancerfonden. Mer om detta kommer jag skriva om imorgon på denna sida.
//Peter

Tänkte skriva lite om Releasefesten som ägde rum till slut på Bistro Grenoli i Solna. Som jag skrev i mitt senaste inlägg så blev det lite kaos inför denna fest.
Min plan var att möta upp banden på stället där vi skulle vara titta på soundcheck och ta en öl i lugn och ro för att sedan ha en jävligt trevlig kväll bara. En trevlig kväll blev det men det blev en massa extra jobb före och efter konserten när vi i sista stund fick byta lokal. Men det var det värt och jag är extremt glad att detta ens blev av.
Jag kommer för alltid vara tacksam för att Ziad på Bistro Grenoli ställde upp och lät oss invadera deras lokaler med en dags varsel. Jag är också extremt tacksam för Tomas Garnbeck som ställde upp och gratis lånade ut all utrustning med samma korta varsel. Man har vissa fördelar att känna så mycket snälla människor i Solna.
Det var många som ställde upp så att denna kväll inte blev ett inställt fiasko utan istället en sjukt trevlig kväll.

Det var ju tre väldigt bra band som spelade denna kväll och de bjöd alla på väldigt bra konserter efter varandra. För egen del var det ju jävligt stort att få se Köttgrottorna stå och spela på en konsert som man har styrt upp och att dessutom de meddelar innan de ska börja spela att detta är sista gången de spelar på väldigt länge gör det hela mer speciellt. Att sedan Per från Charta 77 glider upp och sjunger på sista låten var ju mäktigt också. Trots att det blev en väldigt nerdämpad och tyst version eftersom vi inte ville göra grannarna förbannade när ägaren så snällt hade ställt upp att få vara hos dem.
Att stället också gick från att vara jävligt högljutt till att bli värdigt tyst när Köttgrottorna uppmanade till en tyst minut för Guld-Lars var också ett mäktigt och gripande ögonblick.

Innan dess hade Vimmerbypågen Sebastian Åkesson med band spelat sina fantastiska låtar och när de avslutade med deras bidrag till skivan ”Under Täcket” så hade jag i alla fall gåshud.

Mellan dessa två eminenta akter så röjde Grande Royale av sina rockdängor som passade extremt bra i svenska garagerockens hemstad Solna. Även deras låt som är med på skivan avslutade deras setlist och även denna låt ger mig rysningar varje gång jag hör den eftersom jag kan historien bakom den och tycker den är så otroligt bra. Det var även den låten som tände iden för hela denna skiva.

Det var en extremt blandad publik denna kväll som glada punkare, ungdomar, pensionärer, fritidsledare, en regeringsminister, punklegender och annat löst folk. Det var till och med en snubbe som rest från Jokkmokk för att vara med på denna kväll, hur stort är inte det?? Tillsammans bidrog de alla till att sprida kärlek och göra detta till en extremt bra tillställning.

Publik

Så för er som inte var där kan man ju lugnt säga att ni missade något fett på riktigt.
Även fast det kanske inte hade fått plats så speciellt många fler denna kväll.

Sedan måste jag ju tacka Astrid & Maja från det eminenta bandet Heavy Tiger som tillsammans med Frallan hjälpte till att sälja skivan och merch denna kväll. De visar att de inte är för stora rockstjärnor för att även de kan hjälpa till en kväll som denna.

Sedan måste jag återkomma till dessa guldstjärnor igen. För er som inte följer mig på Facebook eller instagram så ska jag förklara lite. Under kvällen så kom det både folk jag känner och de som jag inte känner fram till mig och hängde en guldmedalj runt min hals och sa något fint och kärleksfullt till mig och varför jag var värd en medalj. Detta var ju helt sjukt kul och uppskattad för min del. Det värmer ju ens hjärta att få så mycket kärlek under en kväll och jag har sjukt svårt att veta hur jag ska hantera sådan situationer på plats. Men nu har jag hunnit reflektera lite över detta och känner mig extremt hedrad över att någon ens kommer på denna ide och ser till att den genomförs på ett sätt så att jag fortfarande inte vet vem det är som ligger bakom detta.
Men vem det än må vara så är jag väldigt hedrad och tacksam för att hen tog detta initiativ.

Nu har det ju gått ett par dagar och jag har hunnit vila upp mig lite och det dröjer väl ett tag innan nästa arrangemang blir av. Nu ska jag fokusera på att få skivorna sålda så mycket som möjligt och försöka att vila upp mig lite efter lite mer än ett halvårsjobb med denna skiva.

Men jag kan lova er att det blir fler arrangemang framöver och det kommer garanterat bli en skiva till också, men inte ännu…

Tack igen alla som kom, spelade och på andra sätt bidrog till att denna kväll blev av och att den blev så sjukt trevlig.

KÖP SKIVAN!!!

Här är lite bilder från kvällen som Katarina Mäkinen tog.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att få beskedet att man inte får vara på ställe som man har planerat att ha sin konsert på i en och en halv månad att vara på dagen innan ställer till vissa problem.
Vi lunchtid idag fick jag mail från Underbara bar att vi inte får vara där och ha våran releasefest hos dem, jag kommer inte gå in på anledningarna förutom att de inte ligger så högt i kurs hos mig just nu. Men jag tjänar ingenting att smutskasta dem heller så det får vara en grej mellan oss.
Så istället för att fortsätta bråka med dem så gav jag mig fan på att hitta ett nytt ställe att arrangera relaesefesten på, vilket jag dock trodde va helt omöjligt med så kort varsel.
Men det tog ungefär lite mindre än två timmar så var ett nytt ställe och allt med backline och PA fixat tack vare hjältar som ställer upp för den goda sakens skull. Sedan var et bara att sätta igång att jaga ljudtekniker, lastbil, chaufför och bärhjälp för att få ihop allt detta. Sedan skulle man samtidigt få tag i alla banden och se till att detta sprids till alla som kan tänkas vilja komma så att de beger sig till rätt ställe.
Tack vare mångas goda vilja, hjälp och en jävla massa tur så är nu allt detta klart, nästan i alla fall..

Jag har nu nästan ingen röst kvar efter att ha pratat i telefonen hela eftermiddagen och kvällen men känner mig ändå nöjd att det i alla fall blir en releasefest och konsert imorgon.

Detta innebär dock att det blir lite mindre än planerat och att jag inte kan garantera att alla kommer in i fall det blir mycket folk men jag hoppas att alla får plats och fortfarande vill komma och fira denna skiva och framförallt köpa skivan.

Vid midnatt om någon timme så ska skivan finnas uppe på Spotify och iTunes med mera så då kan ni börja lyssna på den redan då eller köpa den digitalt men som ni alla vet är det alltid tuffast med en riktigt skiva.

Så nu ska jag försöka att varva ner lite så jag kan sova några timmar innan jag beger mig upp mot Solna tidigt imorgon bitti.

Men jag hoppas att jag får träffa alla mina vänner och alla ni andra som kan tänkas läsa detta imorgon på Bistro Grenoli i Solna.

//Peter

Jag höll på skriva ett ganska peppande inlägg här om den kommande releasefesten nu på fredag när jag fick ett meddelande om att ännu en vän har har förlorat sin kamp mot cancern så det vara bara att radera allt och börja om.
Jag vet inte vad jag ska skriva längre förutom att jag på riktigt är jävligt trött på det här med Cancer. Det känns som en omöjlig uppgift att klara av att besegra denna skit när man konstant blir påmind av hur Cancern hänsynslös tar bort fantastiska människor hela tiden från denna jord.

Men jag tänker fan inte ge mig utan fortsätta kämpa på mitt sätt och fortsätta hoppas att det finns någon smart jävel där ute som kan komma på ett sätt att utrota denna skitsjukdom från jordens yta.
Jag vet att det jag gör på egen hand inte kommer rädda världen från Cancern men om tillräckligt många bidrar på sitt sätt så kan vi alla fall hjälpa till att forskarna förutsättningarna för att hitta på något bra.

Så min uppmaning till alla är att gör det du känner för att bidra, skänk en slant till valfri insamling på Cacnerfonden.se. Köp ett Fuck Cancer Armband, gör en cancerrelaterad tatuering för att göra andra uppmärksamma, kram om en anhörig eller drabbad eller vad du nu kan komma på för att bidra.

För jag är fan övertygad om att vi alla tillsammans kan göra en skillnad.

Så FUCK Cancer på riktigt och gör en valfri insatts nu direkt på vilket sätt du nu känner passar dig bäst.

Själv ska jag som sagt släppa en skiva och ordna en fest och konsert nu på fredag som jag hoppas att alla kommer till….

RIP Mike

//Peter

Då har man haft ännu en natt med lite sömn och mycket tankar, inte bara jobbiga tankar utan bara många tankar.
Därför måste jag skriva av mig lite här igen för att rensa ut huvudet lite.

Om en och halv vecka så släpper jag ut en samlingsskiva i Rock Mot Cancers namn och detta kommer att bli det största jag har gjort med detta projekt tror jag. Det ligger så mycket arbeta bakom denna skiva som jag inte folk förstår, tror knappt det gått en dag det senaste halvåret då jag inte har jobbat med denna skiva. Jag har fått en massa hjälp av fantastiska människor under resans gång och utan dem hade detta aldrig blivit av men jag kan utan att skämmas säga att den hade inte blivit av utan mig heller.

Den dagen jag fick alla skivorna från tryckeriet så kände jag mig som ett barn på julafton igen och jag gissar att jag kommer att känna ungefär likadant den 8/5 när vi släpper skivan för försäljning och det anordnas en releasefest samma dag. Tanken att folk kommer att köpa en skiva som man har sett till att den finns är för mig som har en väldigt begränsad musikalisk talang när det gäller att spela eller sjung själv känns overklig.

Med på skivan finns några av ens gamla ungdomsidoler med låtar som är specialskrivna för denna skiva, när man sprang runt på diverse obskyra spelställen i 16-17 års åldern och såg dessa band kunde man inte ens drömma om att man ens skulle få prata med dem och nu finns de med på min skiva…
Med på skivan finns även flertalet talangfulla ungdomar som jag har plockat med eftersom det är ungdomar som jag har valt att jobba för i mitt yrkesliv och har sedan jag startade detta alltid velat ha med ungdomar och gett dem chansen att få vara med. Så den tanken gå jag inte lämna bara för att det skulle göras en skiva.
Sedan är det flertalet nära vänner som är med olika band som är med på denna skiva.

Och jag kan helt ärligt säga att denna skiva är gjord för att jag ska gilla den och det är en sjukt salig blandning på musikstilar och jag hoppas bara att det finns fler som har samma goda musiksmak som mig och köper denna skiva.

Trots all stolthet och glädje som jag känner för denna skiva så är det ändå något som gnager i mitt sinne långt där bak och det är tanken att jag skulle velat dela detta ögonblick med mina föräldrar. Jag hade velat åka hem till dem med en varsin skiva och lyssnat på den tillsammans med dem och tagit en öl med pappa och förklarat historien bakom varje låt och band som är med skivan. De hade inte gillat alla låtar med det hade de aldrig sagt till mig utan de hade gladeligen suttit i varsin fåtölj och lyssnat. De hade garanterat gillat några av låtarna i alla fall.

Men nu kommer jag inte få göra detta men jag hoppas att de har lyssnat på låtarna någon av alla gångerna som jag suttit och lyssnat igenom dem själv för att bestämma låtordning och allt sådant där.

Men jag hoppas jag får dela detta ögonblick med någon av er som läser detta i alla fall och jag hoppas ni som köper denna skiva kommer att uppskatta den lika mycket som jag och at ni kan lyssna på den med era föräldrar eller någon som ni tycker om väldigt mycket.

Jag hoppas vi ses på Underbara Bar i Sthlm den 8/5.

Kram på er och ta hand om varandra..
//Peter

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har kämpat mig igenom denna dag som va ettårsdagen efter min far och nu är det helt plötsligt tre år sedan min mamma gick bort, vilket är lite svårt att smälta. Varför är dessa dagar så nära varandra?  Varför ska jag behöva hålla humöret öppet?? Detta är dagar som är knas hos mig……….